Litteratur på undantag (2)

Tänk er ett teatersäte. Utan samhällsstöd är det en enda minuspost. Men eftersom vi vill ha en teater och se pjäser tycker vi det är värt att satsa via skattsedeln. Det är bra. Det är kulturpolitik. Vi tycker också att det är viktigt med konst, dans och musik, varför det också satsas.
   Tänk er skönlitterära verk, skrivna av norrbottningar och utgivna på norrbottniska förlag. Genast gäller ett annat synsätt. Boken är en vara. Tjänar man inte pengar på böcker? Jo, vi kan våra penningstinna kungar respektive drottningar i deckargenren. Alltså: bokutgivning kan inte stödjas.
   Självfallet ska inte redan lönsam populärlitteratur stödjas. Den klarar sig på egen hand. Och förresten: undrar om någon större, brett säljande författare ens haft tanken på att söka stöd hos landstinget? Varför skulle de göra det?
   Privatteatrar klarar sig ofta på egen hand, varför inte samhällsstöd behövs. Kulturpolitik är att se skillnad. Jag vill påstå att landstinget inte gör det vad gäller litteratur. Det gömmer sig bakom byråkratiska principer; vi kan inte stödja tryckning etc. Det är kulturbyråkrati – inte kulturpolitik.
   Tillbaka till teatern. Tänk om landstinget skulle säga till Norrbottensteatern; okej, ni får stöd – men inte till löner, rekvisita eller marknadsföring. Bara till research och manusskrivande. Hur mycket teater tror ni att vi då skulle få se?
   Det kan vara frestande för norrbottniska kulturpolitiker att sätta normen efter Liza Marklund. Men faktum är att en mycket liten del av Sveriges författarkår kan leva på sitt skrivande, i praktiken endast storsäljarna. Merparten av författarna får sin utkomst från annat håll, kompletterat med eventuella stipendier. Författarna (de som producerar litteratur) har betydligt mindre i lön än kulturens tjänstemän (de som administrerar litteratur). Sett till samhället i stort: den yrkesverksamme författaren och översättaren bidrar till vår kultur med sämre inkomst och inkomstutveckling än övriga inkomsttagare har.
   Landstinget behöver inte satsa speciellt mycket om man vill understödja och förbättra författarnas och förlagens villkor i Norrbotten. Det handlar om blygsamma summor jämfört med vad det satsar på till exempel Norrbottensteatern och Norrbottensmusiken.
   Att ge ut regionalt förankrade romaner, konstböcker och diktsamlingar är inget man gör för att bli rik. Man följer en inre röst, som vill förmedla, berätta. Det är litteraturens inre väsen. Det är den som forskare i framtiden kommer att läsa av, inte våra kassakvitton.
   Jag har hållit på med utgivning av tidskrifter och böcker i snart fyra decennier. Jag kan mitt hantverk och skulle kunna jobba på, till exempel, ett tryckeri med fast lön och andra rättigheter. Eller rent av på en reklambyrå.
   När jag jobbar med litteratur gäller andra villkor. Här förväntas gratisarbete eller låga ersättningar. Ändå står man ut, för man vill berätta. För att prata idrottsspråk: vara en bland flera laglöpare i litteraturens O-ringen.
   Jag ångrar inte mina val. Jag ångrar bara att jag inte skrivit detta tidigare.

Publicerad i NSD 6 maj 2011