Litteratur på undantag (1)

Någon gång 1997/98 fick författaren Maria Vedin i uppdrag av Norrbottens läns landsting att sammanställa en rapport som fick namnet ”Litteratur och textproduktion i Norrbotten”. Rapporten, liksom att den dåvarande litteraturkonsulenten fick i uppdrag att inrätta en referensgrupp (Norrbottens litteraturråd), var en början på att formulera en norrbottnisk litteraturpolitik.
   Det hände en del under kommande år – men sökte man ekonomiska medel till bokutgivning var svaret att landstinget inte ger bidrag till tryckning. Och eftersom just tryckkostnader är den största posten i en bokproduktion fick man söka för annat. Men inte för lön eller arvode för det arbete man skulle utföra. Däremot går det att söka för researchkostnader, som oftast utgör de mindre posterna. Endast privatpersoner kan söka, inte förlag.
   Det som startade 1997/98 fick inte luft under vingarna. Anslaget till en regional litteraturpolitik blev mest byråkratiska principer; inget stöd till tryckning etc. Eftersom jag själv varit aktiv som författare och förläggare sedan början av 1990-talet, har jag kunnat följa utvecklingen. Jag deltog även i Norrbottens litteraturråd.
   Min erfarenhet är att landstinget, länets största bidragsgivare vad gäller kultur, allt mindre intresserar sig för litteratur. Men medel till litteratur finns. I regel handlar det om att stöd ges från landstinget till annan institution. Ingen onödig inblandning av de som producerar litteratur – författare och förlag.
   Landstinget stödjer dans, teater, konst, musik och andra kulturformer – men inte bokutgivning. Det kan vara så att de andra kulturformerna räknas som upplevelser, medan litteraturen – och då i synnerhet boken – ses som en vara. Därmed kan inte landstinget gå in med stöd. Jag förstår resonemanget om det hade gällt däck eller stekpannor. Men jag har lite svårt att se skönlitterära verk, diktsamlingar och konstböcker som luckrativa, kommersiella varor.
   Om de vore det skulle jag vara en rik man. Att driva mindre bokförlag med skönlitterär inriktning är inget jag rekommenderar den som söker snabba pengar. Under de två decennier jag har givit ut böcker har jag haft lön i sex månader. Jag har drivits av tanken på att kunna etablera ett norrbottniskt bokförlag som kan ge litterära avtryck såväl regionalt som på riksplanet.
   Fast nu börjar jag att tvivla. Min kollega och jag sökte 48 000 kr av landstinget  för att kunna vara med på bokmässan i Göteborg 2011. Avslag! 
   Förra året hade Norrbotten och Västerbotten en monter med relativt få böcker, men desto fler tjänstemän. Kostnad: 1 180 000 kr, inklusive löner. 
   Så pengar finns när administratörerna får hålla i det, men inte för oss som är närmast litteraturen: författare och förläggare.
   Litteraturen i Norrbotten är eftersatt på flera områden. Till skillnad från dans, teater, konst och hemslöjd har landstinget ingen litteraturkonsulent. Den posten har varit vakant i flera år, liksom litteraturpolitiken.
   Sedan 1990-talet har antalet förlag minskat i Norrbotten. Det finns säkert flera orsaker till det. Bokmarknaden är en av de marknader som förändrats mest under senare år. Fram tornar frågan: vill vi ha bokförlag i länet? Får det kosta?
   Norrbotten behöver regionalt förankrad litteratur. En litteratur som inte bara underhåller för stunden utan – kanske viktigare – bidrar till regional utveckling och identitet. En litteratur som samtalar med oss: om vilka vi är, var vi kom ifrån och vart vi är på väg.
   Nu ska dock litteraturen utredas. Fast till skillnad från 1997/98 går uppdraget inte till någon författare. Istället ska frågan utredas av tjänstemän. De kommer säkert att göra ett bra jobb. Men bilden är talande.


Publicerad 5 maj 2011