Åsa Maria Kraft
Grus
Albert Bonniers Förlag
Att resa är inte endast att transportera sig. Det är en konst. Att skriva om resor och residens är också en konst. Den behärskar Åsa Maria Kraft till fullo.
Bokens titel får sin förklaring i grus grus (latin för trana). Tranan är en stor, långbent och långhalsad träskfågel. En flyttfågel och därmed en värdig representant för en resenär. Eller snarare reseledare.
Reseskildringar har under lång tid haft en stark ställning inom litteraturen. Jag har dock läst få poetiska reseskildringar, men denna sticker ut av det enkla faktum att Åsa Maria Kraft är en duktig poet. Hennes resor blir läsarens, som om vi vore fysiskt närvarande. Men ”Grus” kanske inte främst skildrar en fysisk resa, utan en resa i sig själv.
Alla orts- och personnamn är skrivna med små bokstäver, i ett demokratiskt språk som inte höjer någonting med versaler. Avfärds- och destinationsorter blir som tillstånd där vi med dikten kan vara. Ledda av vår reseledare – en trana eller rent av poeten själv. Jag helgarderar där.
Eftersom vi lever i en speciell tid där vi inte förväntas resa förstärks en del av läsningen. Ord som ”vi kör genom hylte centrum” får närmast exotiska drag. Jo, att resa är också att längta. Till Hylte centrum rent av.
Det händer att tranorna och poeten inte är i fas. Som att den senare är på rätt ställe, men i fel tid.
”jag är på rügen, men utan tranor, för det är juni, / sitter på pension klande, vid ingången till jasmund- / parken. det regnar. tranorna kommer först i oktober.”
Vi är ännu tidigt inne på året, men säkerligen kommer Åsa Maria Krafts ”Grus” att räknas som en av årets bästa diktsamlingar.
Bokens titel får sin förklaring i grus grus (latin för trana). Tranan är en stor, långbent och långhalsad träskfågel. En flyttfågel och därmed en värdig representant för en resenär. Eller snarare reseledare.
Reseskildringar har under lång tid haft en stark ställning inom litteraturen. Jag har dock läst få poetiska reseskildringar, men denna sticker ut av det enkla faktum att Åsa Maria Kraft är en duktig poet. Hennes resor blir läsarens, som om vi vore fysiskt närvarande. Men ”Grus” kanske inte främst skildrar en fysisk resa, utan en resa i sig själv.
Alla orts- och personnamn är skrivna med små bokstäver, i ett demokratiskt språk som inte höjer någonting med versaler. Avfärds- och destinationsorter blir som tillstånd där vi med dikten kan vara. Ledda av vår reseledare – en trana eller rent av poeten själv. Jag helgarderar där.
Eftersom vi lever i en speciell tid där vi inte förväntas resa förstärks en del av läsningen. Ord som ”vi kör genom hylte centrum” får närmast exotiska drag. Jo, att resa är också att längta. Till Hylte centrum rent av.
Det händer att tranorna och poeten inte är i fas. Som att den senare är på rätt ställe, men i fel tid.
”jag är på rügen, men utan tranor, för det är juni, / sitter på pension klande, vid ingången till jasmund- / parken. det regnar. tranorna kommer först i oktober.”
Vi är ännu tidigt inne på året, men säkerligen kommer Åsa Maria Krafts ”Grus” att räknas som en av årets bästa diktsamlingar.
Publicerad i NSD 4 maj 2021
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.