Rytmiska dikter om kärlek och arv

Hanna Rajs Lara
Under månen
Albert Bonniers förlag

Vad ska vi göra med allt som vi ärvt? En berättigad fråga. Och Hanna Rajs Lara ställer den.
Poeten vill berätta om kärlek, arv och förlust. Och gör det på sitt speciella sätt, där det till synes naiva, lallande språket övergår i ett allvar. Ibland blir det tvära kast. Som att vara på teater där rekvisitan finns i två starkt skilda uppföranden med så mycket tid mellan dem. Eller faktiskt inte.
  Hanna Rajs Lara har en fin rytmisk känsla i sina dikter, och med inslag av rap och ”spoken word”. Dikter som i flera fall snarare ska lyssnas på än läsas.
   Med sina stilgrepp har Hanna Rajs Lara gjort ett vällovligt försök att bygga en bro från en tid till en annan. Kasta oss fram och tillbaka. Från liv till arv. Häri ligger Hanna Rajs Laras styrka.
  Som i ”Vilken dag”, som börjar som en redogörelse av vardagliga händelser (de som bara händer) och som övergår till läsning av släktingars sist skrivna brev.
  ”(((Hanna Rajs)))” (ett sätt att med interpunktion markera judiska namn) framstår som den perfekta dikten att fånga en publik. Och dikten kan med fördel utgöra en del av ett eventuellt extranummer.
  Talspråklig dikt har ett snabbare tempo än bokformens lästa. Det talspråkliga kan förvisso öka tillgängligheten, men rader som ”de e va ja vill / dina fingrar e såå fina / dom vill jag ha” biter inte på mig.
Men de kan säkert gå hem från en scen.
   Dock kvarstår frågan: Är den talspråkliga dikten mer autentisk än den för bok skrivna? "De e va du vill" är ett svar. En lång radda av poeter ger med sina rader oss andra svar.

Publicerad i NSD 30 november 2020