Poesi som skrämmer och imponerar

Ingela Strandberg
Nattmannen 
Norstedts

Det finns de som sköter och tar hand om de sysslor vi andra inte vill befatta oss med. Historiskt sett är Nattmannen en sådan figur, en fruktad och föraktad rackare.
   I sin senaste diktsamling har Ingela Strandberg bjudit upp Nattmannen. Eller möjligen är det så att när Strandberg börjat skriva blev hon genast mött av Nattmannen.
   Det blir ett möte där diktjagets skam är svår att skilja från Nattmannens. Ett lagarbete i förnedringens tjänst? Dock utan given avtalslängd:

”Han säger att jag ständigt / måste vara beredd på ett avsked / Jag vet / Jag är alltid beredd på avsked / Ända sen jag såg det öppna fönstret / i rummet där jag föddes”

Och nu ett långskott: Ser vi i diktväg en motsvarighet, eller någonting som kanske liknar filmen "Den gode, den onde, den fule" (1966)?
Tre är de i alla fall i Strandbergs diktvärld: Nattmannen, Narkissos och diktjaget.

 ”En nattmans öde beseglas / redan när han avlas”

Gäller inte detsamma Narkissos och kanske även diktjagets?
Vill du läsa en trevlig diktsamling – läs inte den här!
Vill du läsa och känna att någonting kryper på din hud – läs Strandberg!
   Söker du en meningsfrände som samtidigt är en given motståndare – då är "Nattmannen" den diktsamling du söker och behöver.
   Tro mig, ty Strandbergs poesi skrämmer och imponerar. Och som läsare kommer du – med diktjagets ord – inte att veta om du håller på att födas eller dö. Du är som läsare försatt i ett märkligt tillstånd med ett märkligt sällskap:

   ”Det är en sorts renhet / som ingen förstår”

Strandbergs spelplats är Halland, och därmed är vi många poesiälskare med ett Halland inom oss. Plus möjligen också en nattman.

Publicerad i NSD 9 mars 2020