Typografin får tala på museet

Barbara Dechant och Anja Schulze månar om utsatta bokstäver, speciellt de tredimensionella som riskerar att bli undanträngda av moderna ljuslådor.
   Därför startade de Buchstabenmuseum och valde ett speciellt datum för invigningen, 5 maj 2005 (2005-05-05).
   – Vi valde datumet eftersom det gjorde sig fint typografiskt, berättar Barbara när vi går igenom museet.
   Barbara kommer från Wien och flyttade till Berlin i mitten på 1990-talet.
   – Ända sedan jag var liten har jag varit intresserad av skyltars bokstäver. I dag har vi samlat ihop 1 500 stycken. De flesta bokstäver är från Berlin, såväl från västra som östra delen av staden.
   Globaliseringen har medfört att många familjeägda, mindre företag har försvunnit och med dem deras i många fall unika skyltar. De större, moderna affärskedjorna har förändrat stadsbilden. Traditionen av hantverksmässigt tillverkade skyltar har varit på väg att dö ut. Barbara och Anja gör sitt för att bevara den kulturen.
   – Vi märker av ett visst förnyat intresse, inte bara för museet. Små butiker och klubbar satsar på neonljus.
   Museet ligger i Stadtbahnbogen (stadsbanebågen), ett myller av butiker och restauranger som är inhyrda under en högbanedel av S-Bahn. Bågen är bastant byggd, men varje passerande S-Bahntåg gör sig påmint.
   Barbara berättar om en skylt som suttit på en fasad vid Frankfurter Tor:
   – Den tillhörde en akvarieaffär och vi blev lovade att demontera den och ta den till museet. Men en dag, när jag var på väg till jobbet, såg jag en man som var på väg att ta ner skylten. Jag ringde till mitt jobb och sa att jag skulle bli sen eftersom jag var tvungen att stoppa mannen, vilket jag lyckades med.
   Östra Berlin fick neonljus i slutet av 1950-talet, och materialet lämnade mycket att önska. Neonljusen gjorde i vissa fall reklam för varor det rådde brist på.
   Skyltars bokstäver är menade att bilda ord, men för Buchstabenmuseum är de enskilda bokstäverna viktigast.
   – Om vi skulle låta dem behålla sitt sammanhang leder betraktarens upplevelse till vad ordet står för.
   – Vi har inget ekonomiskt stöd mer än inträde och det stödmedlemmar bidrar med. Vi brukar be om 26 euro – 1 euro per bokstav i det tyska alfabetet.
Man skulle kunna tro att det är en klubb för typsnittsnördar, layoutnissar och designers.
Men icke.
– De flesta som är med och stöttar museet har bindningar till bokstäver i form av gamla minnen av skyltar.
Bokstäverna är mestadels gjorda av plåt.
   – Andra kan vara gjorda i akrylplast eller papp och vi har även en bokstav gjord i mässing.
En bokstav – ett E – har använts i en scen i Quentin Tarantinos film Inglourious Basterds (2009).
   – Jag har inte sett filmen, erkänner Barbara. Men jag har "snabbspolat" till den scen där vårt E är med, tilllägger hon med ett skratt.
   Barbara Dechant och Anja Schulze fortsätter att samla på bokstäver.
   Vanliga gatuskyltar är i undantagsfall intressanta. Men helst ska bokstäverna vara tredimensionella, vilket förstärker det konstnärliga uttrycket.
   – Besökare ska kunna betrakta bokstaven från alla sidor, ja, kunna gå runt den.
   Får du inte nog av bokstäver, kan du ta tunnelbanan och se stationernas olika typsnitt som spänner från jugend till 2000-talet och som också speglar Berlins politiska perioder: den preussiska, Weimarrepubliken, naziåren, DDR, BRD och dagens förbundsrepublik. 

Publicerad i NSD 17 augusti 2019