Fredagens gatularm bryts av minareters kallelse till bön. En grupp turkiska författare har annat i tankarna: De är på väg till Seviç, en restaurang som ligger i Galatasaray längs den 1,4 kilometer långa huvudgatan İstikal Caddesi i Istanbul.
Sedan 1990-talet träffas turkiska författare på restaurangen varje fredag. Restaurangen är inhyst i ett hus med anor från 1880-talet. Att författarluncha på turkiskt vis är ingenting man gör inom loppet av en timme och med blicken på klockan. Nej, här tar lunchen den tid den behöver.
Femton författare har samlats och medelåldern är hög. En av bordsgästerna, Turhan Günay, som arresterades efter militärkuppförsöket 2016, har nyligen släppts ur fängelse. Åtgången på raki är stor och det pratas och plockas med smårätterna. En läsare kommer in och letar upp den berömde poeten Cevat Çapan och ber honom att signera en bok. Fyrtio minuter senare kommer ännu en person fram till honom. Den här gången blir han tillfrågad om han vill läsa ett manus, vilket han tackar ja till.
Cevat Çapan, som översatt Tomas Tranströmer från engelska till turkiska, var med när de startade med fredagsluncherna.
– Vi startade i en annan restaurang, men efter några år flyttade vi hit. Här träffas vi, umgås, pratar om livet, skvallrar, diskuterar litteratur och ibland politik. Det har hänt att vissa politiker har besökt oss, och så har Barcelonas borgmästare besökt oss. Vårt bord är känt i Istanbul.
Rakin fortsätter att gå runt bordet och Turhan Günay tar fram en saz, det turkiska nationalinstrumenet, och börjar spela. Strax efter klockan 16 tackar vi för oss. Då har författarlunchen pågått i över tre timmar.
Varje gäst betalar 60 lira (125 kronor) och då får man dricka och äta så mycket man vill.
Författaren nr 3/2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.