Kakan och den Trumpifierade samtalstonen

Den 13 december kommer teveprofilen och konstnären Karin ”Kakan” Hermansson till Luleå för medverkan i ett samtal arrangerat av Kontext. I bagaget finns att Kakan har gjort en Kringlan eller en Ezzelino. Den 15 november avbröt bilföretaget Audi ett samarbete med Karin Hermansson. Anledningen var de tweets hon publicerat under åren 2012–2014, som på inget sätt dolde hennes hat mot män och poliser.
   ”Det va ett jävla tjat om Malexander. Palla när snuten tycker synd om sig själv.”
   I Malexander, en småort i Boxholms kommun, sköts polismännen Olle Borén (42) och Robert Karlström (30) till döds på nära håll med sina egna tjänstevapen.
   Så här tweetade en polis om det Kakan skrivit och om Audis engagemang:
   ”Så @Audi marknadsför alltstå en ny bil med hjälp av en person som troligen skulle roas av att se mig få en gatsten i skallen. Snyggt.”
   Kakan har förvisso tweet-ursäktat sig i september 2014:
   ”Jag ångrar min tweet, aldrig meningen att uppmana t våld. Ber om ursäkt till de poliser som känner sig kränkta. Med detta vill jag sätta punkt.”
   Vi skulle kunna stanna här. Men det finns en del intressanta frågor som kan ställas:
   • Hade vi sett annorlunda på Kakan om hon vore man? Hade vi inte glömt då, som vi gjort med en rad manliga skådespelare och artister som snortat kokain? Eller misshandlat kvinnor?
  • Att utge sig för att vara radikal feminist; ger det en bara rättigheter och inga skyldigheter? Får man säga vad som helst och sedan gå fri för att man tweet-ursäktar sig? Är det så enkelt? Som om det som har hänt inte har hänt?
   • Hur ska vi förhålla oss till kulturutövare som näthatar? Ska det de skriver ges förmildrande drag eftersom de som personer är kända, publika aktörer?
   Nej, Kakan är långtifrån ensam syndare. I november 2015 gästade komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson podden ”Alla mina kamrater”. Kringlan hotade att döda Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, med sexuellt våld. Såväl Aftonbladet som satirprogrammet Public Service i P1 avbröt sina samarbeten med Kristoffer Svensson
   I juni i år avslöjade tidskriften Expo att bakom namnet Ezzelino (med över 27 000 inlägg på Flashback) stod Niclas Lundkvist, författaren bakom pseudonymen Nikanor Teratologen. Det har diskuterats hur de högerextrema Ezzelino-texterna ska tolkas. Är de ett resultat av gradvis förskjutning från en provokatör till en högerextrem hållning? Eller ska de ses som ”trollning”, där skribenten under antaget namn ser var gränserna går och roar sig på andras bekostnad.
   Expos avslöjande ledde till debatt i Aftonbladet, men Niclas Lundkvist slapp att löpa gatlopp i nätdrevets regi. Det kan ha att göra med att upphovsmannen bakom ”kultförfattaren” inte är en teveprofil och därmed har mindre publik. Men mycket troligt för att han är man.
   Vad förenar Kakan, Kringlan och Ezzelino? Jo, de har nyttjat samtidens omhuldade nya medier, som i de flesta fall saknar såväl redaktörer som ansvariga utgivare. Allt blir så mycket enklare då. Ja, ända tills man har skitit i det blå skåpet och tvingas pudla.
   I den här kontexten framstår de så kallade gammelmedierna – med sina grindvakter i form av ansvarig utgivare och redaktörer – som ytterst moderna och framsynta. Det finns inget som helst stöd i vår yttrandefrihet för hot och hat.
   Jag hoppas verkligen att arrangemanget med Kakan Hermansson inte blir ett ”myssamtal” som värjer för obekväma frågor. Heller inte att det tar form av en rannsakande tribunal. Det kan rent av bli ett välkommet tillskott i en nödvändig diskussion om hur vi använder våra nya medier och om hot och hat.

Publicerad i NSD 25 november 2016