Argt vittnesmål om adoption

Maja Lee Langvad
Hon är arg
Panache / Albert Bonniers förlag
Översättning: Kristofer Folkhammar & Johanne Lykke Holm

En boom råder inom dansk poesi. Och inte nog med det: Några av dem är arga. Först ut var Yahya Hassan (2013) vars diktsamling sålde i över 100 000 exemplar.
   Nu kommer Maja Lee Langvad med Hon är arg – ett vittnesmål om transnationell adoption. Hon har varit inne på temat tidigare i debutdiktsamlingen Find Holger Danske (2006). Jag återkommer till den.
   Maja Lee Langvads ilska är personlig. En personlig och politisk uppgörelse med en industri som bara i Sydkorea omfattar mer 125 miljoner kronor om året. Vittnesmålet omfattar ett stort persongalleri och Maja Lee Langvad är arg på de flesta och det mesta, till och med på sig själv.
   ”Hon är arg över att transnationell adoption betraktas som ett ’botemedel’ mot ofrivillig barnlöshet.” […]
   ”Hon är arg över att fastna i rollen som det vuxna adoptivbarnet.” […]
   ”Hon är arg över att hon inte har några barndomsminnen från Sydkorea.”
   I dessa Hon är arg-passager finns det flera som innehåller fakta kring transnationell adoption och dess omfattning. Men här finns också de som känns helt onödiga, till exempel att hon inte kan vara på två ställen i världen samtidigt.
   ”Hon är arg över att hon befinner sig i Köpenhamn när det hålls en offentlig utfrågning i Seoul om ändringen av adoptionslagen i Sydkorea.” […]
   ”Hon är arg över att Seoul inte ligger Skandinavien. Om avståndet mellan Seoul och Köpenhamn motsvarade det mellan Stockholm och Köpenhamn skulle hon inte ha jetlag de två första veckorna efter att hon lämnat.”
   Ja, hon är arg men texten tappar kraft av dessa ”oväsentliga” sidospår. Hallå! Om jetlag bekymrar finns alltid alternativet att avstå från att resa.
   Till bokens förtjänster hör när författaren sätter adoptivindustrin i sitt sammanhang. Att den i grund och botten utgör ett strukturellt övergrepp på fattiga människor. Det vit medelklass köper måste säljas av några. Därmed kan vi betrakta adoptivindustrin som en kolonial utlöpare.
    Men det här hade kunnat göras på färre antal sidor, om en redaktör anlitats.
Under de senaste tio åren har flera författare tematiserat erfarenheten av att vara utlandsadopterad. Maja Lee Langvads bok sticker ut i mängden, såväl i uttryck som form. 
   Fast jag rekommenderar hellre Find Holger Danske som också den tar också fäste på adoptivindustrin, om än i ett mer mottagligt format. Eller varför inte antologin Nervsystem (2015), där Maja Lee Langvad medverkar med dikter på svenska.

En kortare version finns publicerad i NSD 1 april 2016