Först läggs NEO ner och sedan – vad då?

Region Norrbotten vill lägga ner Norrbotten NEO. Att etablera och ge förutsättningar för en ensemble som med rötter i kammarmusik spelar nutida konstmusik kräver långsiktigt politiskt mod. Just det lyser alltmera med sin frånvaro då kultur ”puttifieras” och får ackompanjera populism..
   Det skulle kunna åskådliggöras av politiker som i kön till pariserhjulet sneglar mot en annan, mycket längre kö som leder till en betydligt mer populär åkattraktion: Monster – King of Roller Coasters.
   
Politikernas slutsats låter inte vänta på sig: Vi lägger ner pariserhjulet.

   I fallet med Norrbotten NEO motiveras beslutet med att ensemblens framträdanden främst efterfrågas i landets storstäder, inte i Norrbotten. Eftersom de skattemedel som Region Norrbotten lägger på kultur ska gynna länet föreslås därför att ensemblen ska få en annan huvudman.
   Här bör påminnas om att NEO har ett nationellt uppdrag, som politikerna tycks ha glömt eller är likgiltiga inför.
I den gröna omställningens namn ska Norrbotten öppna sig för världen, ja rent av vara världsledande. Samtidigt ska norrbottnisk kultur göra stopp vid länsgränsen. Hur går detta ihop?

   Varför inte ta hand om en verksamhet som fungerar? Vi kan jämföra med två större satsningar inom konstområdet: Havremagasinet (Boden) och Konstmuseet i Norr (Kiruna). Det senare har fungerat ”så där”, för att uttrycka sig milt. Ändå har Region Norrbotten under tio år gett närmare 2,5 miljoner kronor för att en konsthall ska etableras i Vitsaniemi (Risudden), Övertorneå kommun. Varför?

   Ta hand om det som är sjösatt, istället för att gödsla en åker i Tornedalen med pengar som andra verksamheter skulle ha behov av. 2,5 miljoner skulle vara välkommet tillskott för barnteater eller skrivarkurser för ungdomar.

   Elisabeth Rosenbrand skrev en tänkvärd krönika i Kuriren 2023-06-17 där hon beskrev att konsensuskulturen som alltmer breder ut sig är en fara för demokratin. Hon konstaterade att kulturdebatten i Luleå är stendöd:
   ”För tio år sedan fanns inte samma rädsla för konsekvenser. Kulturarbetare organiserade sig både i Facebookgrupper och genom fysiska möten. Det skrevs debattartiklar och öppna brev till politiker för att driva kulturfrågor. Men de engagerade rösterna har tystnat. Vad hände?”

   Jag minns, eftersom jag var med på ett hörn. Vi diskuterade kulturarbetares villkor, till exempel att statligt finansierade verksamheter ska följa MU-avtalet.
   Jag minns också att verksamma inom institutionaliserade delar av kultursektorn (Norrbotten NEO, Norrbottensmusiken, Norrbottensteatern, kulturchefer etc) i regel lyste med sin frånvaro i diskussionen. Kanske ett tecken på ”institutionsfetma”, ett uttryck jag hörde från en musiker verksam vid Norrbottensteatern på 1990-talet. Det må vara. Förstår dock inte varför detta skulle göra det mindre intressant att medverka i kampen för kulturens villkor.

   Och så ett tips till er som fortfarande tror på kulturens kraft: Säg inte att kultur är viktigt. Säg att kulturen är en av vår tids stora utmaningar. Ta rygg på Carina Sammeli, kommunalråd i Luleå, som i en krönika i NSD 2023-09-06 nyttjade fluffspråkets favoritord till fullo: ”Jag häpnar över vilka fantastiska möjligheter Luleå har, men även över vilka utmaningar vi behöver hantera. Nu har vi politiker ändrat laguppsättningen för att möta utmaningarna ännu bättre.”
   Bra så. Men sluta då att ”dumputta” oss och visa politiskt mod genom att skapa förutsättningar för ett fritt norrbottniskt kulturliv som står sig över tid.

Publicerad i NSD den 22 september 2023