Att vara människa

Grundar sig inte allting i oss själva, i vad vi godtar och inte godtar? Jag hade för många år sedan en vana att kolla på teveprogrammet Parlamentet och i söndagens trötthet skratta åt skämt under bältet.
   Tokhyllade Robert Gustafsson kunde säga till Annika Andersson (i det andra laget) att hon är en ”bullfitta”.
   Kul, kul, he, he.
   Nej, inte alls!
   Hur länge ska vi män kunna krypa in i skinnet och framstå som oskyldiga?
   Hur länge ska vi män tro oss kunna skämta och skratta bort det allvar sextrakasserier faktiskt innebär?
   Rörelser bildas med perspektiv underifrån i syfte att förändra. Därför är vi män inte alltid på banan. Vi ser det vi kan förlora – inte det vi kan vinna.
   Lugn, män! Feminismen har inte gjort oss skada och kommer inte göra det. Det är patriakala strukturer och andra maktmönster som skadar oss.
   Ändå pågår allt som vanligt. Manligheten härskar, om än i tystnad inför det som diskuteras i medier, men i bekvämlighet om vad som kan sägas män emellan. Kontrakt är kontrakt och behöver inte uppfylla jämställdhet.
   Om vi män, du och jag, inte kan se att insats oavsett kön ska värderas efter insats, är vi dömda till elefantkyrkogården.
   Om vi män, du och jag, tror att vårt ”ja” väger tyngre än kvinnans ”nej” är situationen mer alarmerande än vi kan ana.
   Om vår manskultur står för så mycket dåligt, måste vi inte göra någonting åt den?
   Vi män behöver en egen metoo-kampanj och nu avser jag inte att vi ska meddela hur ”kränkta” vi tycker oss vara.
   Nej, den bör istället handla om att vi på alla de ställen vi befinner oss i livet ska motarbeta och fördöma sexuella trakasserier – och även andra trakasserier för den delen.
   Att säga till. Att säga ifrån. Att vara människa.
   Bli till som människa.
   Jag tycker att vi ska återerövra begreppet människa och låta det vara viktigare än konsument, hyresgäst eller prenumerant. Att låta det som är viktigt vara företrädande.
   Till oss män vill jag bara säga: Vi borde kanske inte lägga så stor vikt vid att vara män, utan istället vara empatiska, solidariska människor (om än med snopp).
   Jag är inte där än, men jag försöker.
   Ett steg i taget.
   Från patriakala strukturer i färdriktning mot något bättre. Häng med, vetja!

Publicerad i NSD 25 november 2017