Tänkvärt om fågelskådning

Merit Åhs Janbrink
Fåglar kring människor och tankar
Kulofri förlag

Fågelskådning har länge varit en manlig värld. Detsamma inom lyriken, alltifrån Erik Axel Karlfeldt och Bengt Emil Johnson, kanske Sveriges främste fågelpoet. Eller den nutida Joar Tiberg, som bland annat skrivit ”Fåglar i förorten”.
   Nog om männen.
   Merit Åhs Janbrink, Arboga, tar sig an ämnet med bravur. Dikterna kretsar kring fåglars och människors beteenden. Kring fågelskådandet. Beskrivandet och det skrivna.
fågelskådning

jakt för den som aldrig dödar
men som har vissa instinkter i behåll
åtminstone längtan efter frihet
egen eller andras

Vi ges beskrivningar av fåglar i skilda miljöer: Stararna vid Stonehenge, Gråsiskorna vid Grindberga, Fasanen på Djurgården och Pelikanen i Frövi. Ja, hur hamnade en pelikan i Frövi? Merit Åhs Janbrink ger det ”nördiga” i fågelskådande en knäpp på näsan, till exempel när hon beskriver hur lätt det kan vara att fastna i utrustningen (mobil, gps, kikare), allt för att hitta den överenskomna platsen. Korttålärkan, som inte informerats om mötet, är redan på plats.
Eller som när poeten vet med sig avståndet mellan fåglar och människa:

jag är inte särskilt intresserad av fåglar
de är inte särskilt intresserade av mig
det jämnar ut sig på ett sätt
som knappast heller intresserar dig

Fåglar, som stammar från Coelurosaurier (köttätande dinosaurier), är djur som till skillnad från hund och katt står långtifrån människan. Kanske är det och att fåglar både kan gå och flyga som fascinerar människor.
  Men hur beskriva fågelsång? Vi får ljuda och formulera det med vårt språk: ”tsäck”, ”zrytt”, ”trett”. Det är ett sätt att närma sig. Ett annat, enligt författaren, är att medge: ”fågelsången förblir den enda / tillfredsställande beskrivningen / av fågelsången”
  Diktsamlingen, utgiven av ett mindre förlag, har fått få, om ens någon recension. Det är synd. Merit Åhs Janbrinks bok är väl värd att läsas, om än jag stör mig på ett och annat onödigt ord.

Publicerad i NSD 27 oktober 2017