Det är svårt, men det är inte hopplöst

Ett spöke går runt Europa – hatet. Det drabbar inte urskillningslöst, utan ofta unga tjejer och kvinnor. Eller invandrare. Tjejer och kvinnor som tar plats och invandrare som försöker finna en plats verkar trigga män att skriva vilken skit som helst på internet och i sociala medier, bara för att de kan, bara för att de tror sig ha rätt till det, bara för att de tror sig komma undan.
   Hatet sprider sig, tar fäste i grumliga idéer och kan få ödesdigra konsekvenser. Den vars åsikter vi inte gillar är inte enbart en ”åsikts/kändis/parti/människa” utan faktiskt, bakom etiketten, som du och jag.
   Vad är konstigt? Att människor som vill uttrycka sig tar plats? Varför skulle de tveka? Och vilket samhälle vill vi ha, om inte människor gör det eller om det inte finns motvallsar och kritiska röster? Vill vi leva i en kletig smet av lismande och ja-sägande?
   Vi kan gilla när folk tar plats, vilket inte betyder att vi nödvändigtvis älskar dem. Men vi vet att respektera och att argument är bättre än hat och hot.
   Hat och hot riktas mot olika grupper i samhället, till exempel konstnärer och författare. Myndigheten för kulturanalys har – i samarbete med Konstnärernas riksorganisation/Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare och Sveriges Författarförbund – genomfört en enkätundersökning som 3 000 medlemmar i berörda organisationer svarat på. Mer än var tredje svarade att de någon gång utsatts för hot, våld eller trakasserier på grund av sin kuturella verksamhet.
   Och så här är det på område efter område: Politiker utsätts för hat och hot. Poliser, journalister och handläggare på Försäkringskassan likaså. Listan kan göras lång och riskerar att bli än mer omfattande om vi inte sätter ner foten och markerar att hat och hot aldrig får löna sig.
   Att skylla på ny teknik i form av internet och sociala medier är enkelt. Men hat och hot har en lång historia, även om den nya tekniken gjort det enklare för människor att sprida skiten.
   På lördagar sitter jag ofta på Ruggiga Lyktan med mina ölkompisar och gafflar om ditten och datten. Under åren har en grundregel vuxit fram: Vi tillåter inte att någon snuddar vid sexism eller rasism. Om någon ens försöker, säger vi andra ifrån.
   Där någonstans kan vi börja: På bussen, i gallerian, på arbetsplatsen, på fritiden, i sociala medier. I det lilla, här och nu, kan vi mota hat och hot i grind. Det är ingen enkel match, men den är heller inte hopplös.


Publicerad i NSD 10 juni 2017