När det tränger på

Efter några timmar på stan kanske det tränger på. Då är man lycklig om man hittar en offentlig toalett. Eller varför inte en pissoar?
   En pissoar har funnits i Luleå. Den låg vid det gamla salutorget, kvarteret Korpen. Idag upptas området av bensinstationer och en återvinningsstation. Urinoaren, byggd i gjutjärn av Boliden, revs på 1950-talet.
   Offentliga pissoarer började byggas i slutet av 1800-talet. Högtidsperioden var under 1910- och 1920-talen. Stockholm var tidigt ute, liksom Berlin med sina oktogonformade pissoarer, kallade Café Achteck. Av Berlins dåvarande 140 pissoarer återstår cirka 30, varav ett fåtal är i funktion. Några av de senare är tvåkönade.
   Självfallet finns det på tyska ett officiellt namn: Bedürfnisanstalt. Ett litet välkommet institut när nöden faller på. Men eftersom pissoarerna numera är få tvingas vi söka oss till andra institut, till exempel krogar, kaféer och gallerior.
   På 1970-talet gjordes försök i Stockholm med pissekurer för kvinnor – men det slog inte. Kanske inte så konstigt eftersom urinoarer historiskt har varit tillhåll för olika existenser: homosexuella, langare, hallickar, hälare, försäljare, blottare och urofiler. Försäljare erbjöd kulspetspennor, kondomer, rakblad och franska kort. Urofilerna, sexuellt lockade av urin, hade en bra dag om någon pissade på dem.
   I 1830-talets Berlin, och under ledning av polischefen Karl Ludwig von Hinkeldey, hade den kungliga polisen i uppgift att kontrollera pissoarerna. I folkmun dröjde det inte länge förrän denna nidvers spred sig:

Oh käre fader Hinkeldey
sörj för oss vårt pinkeri
men helst då vinkelfri

Olavi Paavolainen var en säregen finländsk författare. I Helsinki by Night – ett psykodrama från 1929 skrev han:

– Saknar ni parkerna, gnädige Frau? Visst, visst har vi sådana också. [...] – Vad är det ni säger, miss? Alltför få skulpturer i parken? Ja, men vilka pissoarer!

Teveserien Torka aldrig tårar utan handskar (2012) gjorde stort intryck på tittarna. Serien speglade 1980-talets hiv-epidemi. Då kretsade mycket kring möten på bastuklubbar och andra ställen. Under 1960- och 1970-talen var pissoarerna en träffpunkt för homosexuella. 
   Förutom Arne Nilssons bok Bög i folkhemmet (2016) finns det få skildringar från denna tid. Pissoaren har trots sin nödvändiga funktion få litterära referenser. Men det vore olikt den danske poeten Klaus Rifbjerg att inte låta sig inspireras. Här är ett utdrag ur dikten Pissoir:

Med handen som skärm över
könet uträttas behovet
i stadens urinaler
Den majestätiska diskretionen
pissar ut sin
ensamhet

Poeten Jenny Morelli skapade stor uppmärksamhet 1994 med sin diktsamling Som hör boskapen till. Och oj, vad skit hon fick för sitt piss och främst då av manliga recensenter. Jag minns när samlingen kom och hur jag och mina kompisar ingående diskuterade den. Det händer inte många diktsamlingar. Här ett utdrag ur dikten Hopkok om
våren:

Det var inte så att det handlade om
blod eller att få andra kvinnors kön
i fejan? Nej – där hisnar tanken.
Deras kiss var det, deras kiss på
låren
när man lämnar toaletterna för livet.

De flesta pissoarer har försvunnit i vår stadsbild. Men vad gör vi när nöden faller på efter att gallerian har stängt? Slår en skvätt i parken eller i ett gatuskrymsle och därmed blir föremål för ett brottsligt beteende? Men borde det inte också vara straffbart att inte tillhandahålla offentliga toaletter?
   På centrumhalvöns norra del i Luleå finns tre offentliga toaletter alltmedan den södra saknar offentlig toalett. De tre ligger vid Stadsparken (hörnet Storgatan/Kyrkogatan), bakom Norrbottensteatern i riktning mot Udden och vid entrén till Gültzauudden. Här följer betygsättning på skalan 1–5.
   Stadsparken: Av plåttaket att döma har huset haft ett stiligare utförande. Pris: 2 kronor. Ej i funktion. Ej betygsatt.
   Gültzauudden: Gratis, men stängd. Ej betygsatt.
Intill Norrbottensteatern: Den mest moderna med fyra toaletter. Två för damer och herrar. En pissränna för herrar. En handikappanpassad toalett som även har skötbord. Pris: 5 kronor. Betyg: 2+.
   Att bara en av tre offentliga toaletter var öppen lördagen den 18 februari är inte godkänt. Det är piss.
   Fortfarande finns det fina pissoarer i europeiska städer. Men pissoarernas pissoar är kanske ändå en gjord i sanitetsporslin som Marcel Duchamp 1917 ställde ut vid en utställning arrangerad av Society of Independent Artists, New York. Duchamp kallade verket Fountain och signerade det R. Mutt 1917. Den rättmätiga upphovspersonen kan dock vara Elsa von Freytag-Loringhoven, vilket kan vara bevis på att mäns trängande behov liksom deras önskan att få ta plats i historien alltid haft vassa armbågar.

Publicerad i NSD 15 mars 2017