Många medier men bara en ägare

Hur stor del av offentligheten får en aktör äga? Det är ingen hypotetisk fråga varför kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuncke bör ägna den intresse.
   Frågan är reell. Marknadsliberalerna tycks fortfarande tro att marknaden kan självsanera monopolliknande verksamheter. Verkligheten visar snarare motsatsen.
   Pelle Andersson, tidigare kulturjournalist på Aftonbladet och numera förlagschef vid Ordfront, har sagt att ”Det finns snart inte en enda offentligt tänkt tanke som inte på något sätt passerar Bonniers kassaapparater och sorteringssystem”.
   Det var sagt för några år sedan och situationen för stora delar av mediesverige (tidningar, tidskrifter, förlag, teve, radio etc) har sedan dess inte blivit ljusare. Eftersom jag är litteraturen närmast tar jag den som exempel.
   NN har skrivit en roman. Den ges ut av Bonniers och kommer mycket troligt att recenseras i många dagstidningar och tidskrifter, varav flera är ägda av Bonniers. Platsen i morgonsoffan är given, inte minst i TV4 som ägs av Bonniers. Boken kommer att pushas av internetbokhandeln Adlibris (ägd av, ja, vilka tror ni?). Boken kan säljas av större kedjor genom Pocketgrossisten (jo, just det – ägd av Bonniers). Blir boken populär och gärna har hög mysfaktor är chansen stor att den blir film och visas av SF (Svensk Filmindustri) som ägs av Bonniers. Eventuellt överblivna böcker kan reas ut på Rusta där Bonniers har ensamrätt på bokförsäljning.
   Vår tidigare kulturminister, Lena Adelsohn Liljeroth, fann inte – föga förvånande – detta värt att diskutera. Men nu har något väsentligt hänt. Dagens kulturminister är också demokratiminister, varför frågan passar som hand i handske. Det vore kardinalfel om inte Alice Bah Kuncke plockar upp handsken och gör något i frågan.
   Om inte för att bryta Bonniermonopolet, så åtminstone för att slå dunsten ur våra ögon om att Sverige är ett föredöme vad gäller det fria ordet. Jo, jag vet, att det går att få sin åsikt publicerad på många tidningars debatt- och insändarsidor.
   Vad jag avser är att friheten ska vara primär, inte chimär. Och för att nå det primära, går det inte att acceptera monopol. Möjligen för alkohol, men aldrig för det fria ordet som omöjligt kan införlivas i ett förhärskande monopol.

Publicerad i NSD 1 december 2014