Den gamle skräckmästaren får ett nytt tecknat liv

Skräcken i Dunwich
Tecknade klassiker 3
LL-förlaget

Howard Phillips Lovecroft (1890–1937) är en av de författare som mest förknippas med genrerna skräck, fantasy och science fiction. Han anses vara skräckgenrens förgrundsgestalt och har inspirerat många andra, till exempel Joyce Carol Oates och Stephen King. Att Tecknade klassiker 3 har H. P. Lovecroft som tema faller sig naturligt.
   Skräckmästaren ges nytt liv i tecknade serier av Peter Bergting, Marcus Ivarsson, Emelie Östergren och Alvaro Tapia. De har fått i uppgift att i text och bild återberätta fyra av Lovecrafts mest kända berättelser: Skräcken i Dunwich, Råttorna i muren, Katterna i Ulthar och Skuggan över Innsmouth.
   Lovecroft var, trots att han brevväxlade med många människor, nära nog en eremit. Han var en dagdrömmare, men framför allt en nattvandrare. Under natten skiftade hemstaden karaktär. Skuggor och siluetter kunde kläs i dräkt av varelser som tidigare styrt över människan och som gärna vill göra det igen.
   Berättelserna ter sig som en paradox då Lovecroft levde ett lugnt och stilla liv. Om jag får gissa skrev Lovecroft sina berättelser för att balansera sina skräckfyllda tankar och fantasier.
   Skräckberättelserna när något inom oss och fascinerar. Varelser. Andra världar. Det okända. Som i Skuggan över Innsmouth, i vilken fantasifiguren Cthulhu och hans folk lever under det mörka havets yta. Om natten kommer de upp och sprider skräck bland människorna.
   Skuggan över Innsmouth är den enda berättelse som publicerades under Lovecrofts levnad. Som många andra författare blev han berömd efter sin bortgång.
Med dagsljuset kommer tryggheten, tänker du. Människorna vi känner igen. Ordningen. Det kända. Fel, fel, fel! Lovecroft vore inte den mästare han är, om han inte spred skräck även i dagsljus. Som i Råttorna i muren och i Katterna i Ulthar.
   Varje serietecknare bidrar med sin viktiga länk i kedjan. Trots det tycker jag den avslutande berättelsen – Skuggan över Innsmouth – sticker ut. Men i nattvandrarens mörker ter sig de vita plattor, vilka behövs för att vi ska kunna läsa texten, som alltför markanta inslag. Men vad göra?

Publicerad i NSD 19 april 2014