När poeterna skymmer poesin

I en tidigare krönika har jag diskuterat poesins tillbakagång vad gäller utlåning på Stadsbiblioteket i Luleå. Självfallet finns flera orsakertill nedgången. En kan, till exempel, vara att poeter står i vägen för poesin.
   Poesins värld är liten i Sverige. Det gör att den också är lätt att påverka. Drömläget vore en poesiscen öppen för flera olika inriktningar av poesi. Så är inte fallet. Tvärtom är det trångt. Om tillhör du rätt konstellation kan du vara med, annars får du agera vid sidan av.
   Den dominerande konstellationen har dominerats av den språkmaterialistiska skolan. Jag har inget större problem med den. Men jag har aldrig förstått varför bara en skola ska få dominera utrymmet. Skulle språkmaterialismen bli mindre intressant av att centrallyrik och naturpoesi också fick vara med på ett hörn?
   Varför har ett land med nästan tio miljoner invånare bara en poetisk rebell? Det låter närmast som ett tecken på fattigdom.
   En intressant iakttagelse är att många poeter också är kritiker. De är också i stort sett i samma ålder, boende i storstad och dras mer eller mindre till språkmaterialismen. Här står naturpoesin sig slätt.
   Jag har heller inga problem med att poesi kan vara svår och utmanande. Det är inte detsamma som att poesivärlden prompt måste vara trång.
   På 1990-talet fick den danske kritikern Poul Borum i uppdrag att skriva om årets utgivning av poesi i Aftonbladet. Det var en fröjdsam läsning då Borum inte var rädd för att få litterär smuts på fingrarna. Det han tyckte stod för kvalitet och särart kom med, oavsett storleken på förlag eller annat som positionisten genast söker efter.
   Detta var inte så länge sedan. Det ägde rum då de stora förlagen fortfarande intresserade sig för smal litteratur och då duggandet av kändisbiografier och kokböcker inte hade gått över till ihållande regn.
   Idag är det annorlunda. På en och samma gång både bredare och smalare. Och i den smala remsan andas en konstellation med hjälp av respirator medan andra flämtar efter syre. Det utmanande framträder sålunda i en trång och ängslig dräkt.
   Om bara ett finger på poesihanden tillåts att sträcka på sig, riskerar den allmäntörstande poesiläsaren att misstolka gesten.

Publicerad i NSD 7 december 2012