20 år i litteraturens tjänst

Det var inte tänkt att pågå i tjugo år. Vid arbetet med Staden bortom staden, boken om Svartöstaden, fanns inga tankar på kommande utgivning. Det var faktiskt först tänkt att bli en tidning. Men då vi på biblioteket inte fann en enda bok om Svartöstaden ändrade vi våra planer.
   Namnet – Black Island Books – var givet eftersom vi fyra som drev förlaget på den tiden bodde i Svartöstaden. Allt vårt boksnickrande skedde hemma hos varandra. Vi lärde oss den nya deskop-tekniken. Kvar fanns ändå vissa inslag av klipp och klistrande. Vi hade inte ens en postbox. Korrespondens och verifikat rymdes i en plastpåse.
   Det kunde ha stannat där om inte lusten att skriva och publicera gjort sig påmind. Vi styrktes också av tron på vikten av regional bokproduktion. Fler böcker kom. Dock i ringa takt, kanske en eller två per år. Så såg de första tio åren ut.
   Sedan ökades takten. Vi gav ut åtta, tio titlar per år. Med åren – och den tätare utgivningen – kom också de första recensionerna i storstadspressen.
   Idag – och detta säger jag utan skryt – har Black Island Books gott renommé bland dem som känner till och är intresserade av vad som ges ut hos mindre och medelstora förlag.
   Det är dock med viss ironi vi kan notera att vi som förlag – under tjugo år – inte fått något ekonomiskt stöd från kulturnämnden i Luleå. Däremot har kommunalrådet Karl Petersen på flera sätt stöttat vår verksamhet. Vi har även fått stöd från Kultur- och fritidsnämnderna i Haparanda och Jokkmokk. Vid endast ett tillfälle har vi som förlag fått stöd från landstinget, länets största bidragsgivare vad gäller medel till kultur.
   Självfallet har vi fått mycket hjälp från annat håll. Jag vill i sammanhanget nämna några personer: Ingrid Fredriksson (och många andra) på Stadsbiblioteket i Luleå, Jimmy Gärdemalm, Norrbottens länsbibliotek, Stig Ahlstrand, Mikael Heinonen, Björn Sundström, Hans Granqvist, Bert Linné, Karl Petersen, Åsa Petersen, Maria Vedin, Therese Engström, Anette Thyni.
   Litteraturen har det tufft. Den är tidskrävande. Att producera en bok tar tid. Att läsa en bok tar tid. Många politiker och kulturchefer har påfallande svårt med undertexter och metaforer.   
   Däremot har de lätt för det publika. Litteraturen passar därmed illa för publikfriande invigningstal eller då band ska klippas. Den har den förrädiska egenskapen att vara eftertänksam, att mana till reflektion.
   Kanske är det anledningen till att så få politiker och kulturchefer bevistar litterära arrangemang. Min tes är nämligen att de som förmedlar pengar i någon mening vill vara med i verket. Därav invigningstalen. Kanske tror de rent av att de också är kulturarbetare.
   Jag märker att många så kallade fria kulturarbetare diskuterar annorlunda. De verkar ha anammat en viss slogan ”Det är dumt att betala för mycket” och omformulerat den till ”Det är dumt att uttrycka för mycket”.
   Smickret för mecenaten har inga gränser. Det vi hittills sett är troligen bara en föraning om hur djupt kulturarbetare kan buga. Men vad vet jag? Jag kanske bara är motvall i den inställsamma kulturens tidevarv?
  Vad jag däremot vet är att litteraturen behövs. Den är identitetsskapande och samtalar med oss: om vilka vi är, var vi kom ifrån och vart vi är på väg. Litteratur går bara inte med oss. Den tar oss till platser vi inte varit på eller trodde existerade. Den färdas fram och tillbaka i historien. Gör nedslag, väcker diskussion. Bryter normer. Roar och oroar.
   Litteratur – för att inte tala om allmänna bibliotek – rustar oss till att påverka utvecklingen och därmed stärka demokratin. Den bidrar också till att överbrygga kulturskillnader. Allt förpackat i en genialt uppfunnen distributionsform som följt människan under ett par tusen år – boken.
   Hittills har vi gett ut 78 titlar i olika genrer: poesi, prosa, konst- och fotoböcker, bilderböcker och kulturhistoria.
   Om det blir två eller tjugo år till för Black Island Books står skrivet i stjärnorna. Hur som helst: hurra för oss och litteraturen!

Publicerad i NSD 16 november 2012