Utan livrem och hängslen

I tron att stort smäller högt har Norrbotten radat upp en räcka misslyckande kampanjer vad gäller kultur. Önskade genombrott i huvudstaden har uteblivit. Och inte undra på det: vad är det som säger att utvecklingsansvariga tjänstemän skulle vara bättre arrangörer än de som är kulturkunniga och dessutom sysslar med det till vardags?

   Det handlar om förtroende. Norrbotten, liksom Sverige i övrigt, har beskedliga, snälla kulturutövare. Nämn en som på allvar utmanat den rådande ordningen?

   Ändå litar inte ”etablissemanget” på kulturarbetare. Ta Bok & Bild, till exempel. En gång startat på initiativ av en författare och en konstnär. När togs beslutet om att författare och konstnärer inte var önskvärda i arrangörsgruppen?

   Vad är det som är så farligt? Och varför måste kulturen klä på sig en annan dräkt än den den själv önskar bära? Jag ser gärna att alltfler använder cykelhjälmar. Eller att vi får ökad regional tillväxt. Men dessa frågor har ingen automatisk koppling till kulturens väsen och uttryck.

   Som författare väljer jag mina ämnen. Den dagen eventuella kulturstöd villkoras så att jag ska infoga nyttan av att använda cykelhjälmar, då kommer jag att skriva olydnadsdikter.

   Vad är det som är så farligt? Och varför blir så många så skitnödiga när det kommer till kulturfrågor? Ett väl utvecklat och rikt samhälle – som Sverige faktiskt fortfarande är – har råd med en fri kultursektor.

   Låt kulturen slippa såväl livrem som hängslen. Låt den få vara fri, testa sina vingar. Låt den tala sitt eget språk. Låt den ta risker, ja låt den riskera att stå där med rumpan bar – men tafsa inte på den med tjänstemannahand!

   Jag tror att kultur gör sig bäst om den utvecklas underifrån. Att den därmed – till skillnad från uppblåsta kampanjer – talar ett språk som står sig över tid.

   Från morgon till kväll möts vi av bilder: köp, köp, köp! Var därför glad åt att det finns konstnärer som ger oss andra bilder. Var glad åt författare som ger oss berättelser som avsevärt avviker från mäklarbyråns skönmålande beskrivningar. Var glad åt kulturarbetare som vågar gå egna vägar och ifrågasätta.

   Har vi råd att vara utan dem? 

   För att travestera Thomas av Aquino: Kultur är inte svaret. Kultur är frågan. 

Publicerad i NSD 1 september, 2012